- om mina 1200 långloppskilometer på cykel i fyra dagar

Torbjörn Wikland

 

Den 7-10 augusti 2009 gjorde jag mitt tredje 120 milslopp på cykel enligt franska långcyklingsregler. Efter två lopp i Frankrike – 2006 Paris-Brest-Paris Audax (dvs. stor sammanhållen cykelgrupp)  och 2007 Paris-Brest-Paris Randonné (dvs. cykelorientering med stämpelkontroller) blev det nu ett randonnélopp i Skandinaviska hemtrakter, fördelat på Danmark, Sverige och Norge.

 

Scandinavia?

 

Historiskt sett cyklade vi genom gamla Stor-Danmark – Jylland, Själland, Skåne, Halland och Bohuslän, söder om Kristiania (alltså Oslo), Telemark och Norges sydspets – med start i Frederikshavn, uppkallad efter Stor-Danmarks siste kung Frederik den 6:e och målgång i Kristiansand i Norge med namn efter den stormaktslystne 1600-talskungen Christian den 4:e. Detta danska tema yppade jag dock inte för de många gemytliga danska medcyklisterna. De kunde ju drabbas av revanschtankar under loppet eftersom både Frederik och Christian floppade i sina försök att befästa det stordanska väldet. Det bör tilläggas att vår resrutt även passerade genom gamla Västergötland och Dalsland. För att återgå till nutiden så har långa cykellopp enligt audax- eller randonné reglerna en starkare förankring i Danmark än i Sverige och Norge – kanske var det därför nästan tre ggr fler danska än svenska deltagare. Initiativtagaren till detta lopp, Johannes Kristiansen, en stor randonné cyklist, välkomnade oss vid första övernattningen i Laholm. Han är, lite symboliskt, sedan flera år bosatt i Sverige. Bland initiativtagarna fanns också vår svenske BeGe och norrmannen Öystein Rohlff. Den jämbördiga skandinaviska andan slogs också fast redan vid startplatsen, där vandrarhemmet pryddes med en inmurad skylt med inskriptionen Danmark, Norge och Sverige. Smolken i den skandinaviska bägaren var de norska cyklisterna. De två norska deltagarna, två kvinnor, uppmuntrades vid presentationen dagen före start med entusiastiska applåder, men de försvann före första övernattningen i Laholm och återsågs aldrig. De ringde senare funktionärerna och berättade att de under cyklingen hamnat i Växsjö…

Den skandinaviska yran bör nog dämpas lite till. Med på loppet fanns också två tyskar, en finne, en amerikan och två australiensare. Under svensk flagg doldes även en fransos, en dansk (Jan-Erik talar en oroväckande perfekt svenska) och en syrier. Och ska vi blotta regionala svenska spänningar så dominerade Göteborgarna i HCK, fem(sex med Marie som utsocknes medlem), över Fredrikshovarna, de senare fyra vid start och tre i mål. Det var i själva verket en sant internationell skara cyklister som samlats till Super Brevet Scandinavia – och som alla vittnade om omgivningen oförståelse inför de långa loppens tjusning.

 

Lite hårdfakta:

- 47 startande varav 13 svenskar. Summa 5 deltagare bröt.

- Funktionärsrollen - med transportbil och en del grundservice – klarade tre duktiga danskar (familjen Rasmussen). En decimerad skara som skötte det hela mycket skickligt men som nog var i minst laget

- Nästan alla deltagare utnyttjade den förnämliga förbokningen av vandrarhem/hotell i Laholm, Uddevalla och Skien där vi fick såväl kvällsmat som frukost.

- Var och en fick en mindre väska med personligt och ev. ombyte transporterat mellan övernattningarna. Mycket uppskattat.

- Nästan alla höll sig inom 80-90 timmar totalt – pga. av de förbokade övernattningarna.

- Det var nr 5 av Super Brevet Scandinavia (arrangerat vart fjärde år – mitt emellan två Paris-Brest-Paris-lopp) med en rutt som varierat något mellan åren men med samma start- och målplatser. Deltagarantalet varierar - 23 deltagare 2005, nu 47.

- Den här gången var kontrollerna vid Ebeltoft, Laholm, Svenljunga, Alingsås, Uddevalla, Ed, Rakkestad, Larvik, Skien, Treunge, Flateland.

- Bra väder i stort med lite regn och typisk sommartemperatur (jag var ensam om att tycka att dag 2 var i varmaste laget med över 22 grader).

 

Några glimtar från färden

Starten från vandrarhemmet i Frederikshavn kl. 06.30 på fredag morgon gick lugnt och smidigt. Den grå morgonen sprack snart upp i vackert solsken med Skageraks gnistrande vattenspegel på vänster sida. En lätt motvind från Södra Skagerak växte till efterhand. Lite biltrafik och till en början långa platta cykelvägar med fin asfalt. Vi passerade skördade sädesfält och vackra lyxvillor.  Bara avgångstiderna för de fem färjorna på danska sidan hindrade mig från att stanna och njuta. I stället triggades efterhand vårt tempo upp för att inte riskera att få vänta en eller två timmar extra pga. missade färjetider.

 

Den stora färjan vid Ebeltoft tog oss från Jylland till Nordsjälland på 45 minuter med en dignande buffé ombord som få kunde motstå. Buffén kostade inte bara pengar utan också energi för sådana som jag som då alltid äter för mycket. Jag fick därför svårt hålla tempot uppe till de övriga efter landgång. I stället hörsammade jag Girards rop på assistans. Hans bakväxel strulade. Med mina verktyg och BeGe´s kunnande låste vi vajern till kassetten på bakhjulet så att Girard kunde köra vidare och bara växla mellan stora och lilla klingan fram. Det gick bättre än Girard hade trott och funkade ända fram till Laholm.

 

BeGe tog befälet när det gällde att följa vägbeskrivning och kartläsning. Där fanns flera knepigheter att övervinna. Redan cyklingen ut ur Helsingborg bjöd på lite förvirring. Vi som nu blev en grupp på ca 10 personer fick dock hjälp av en av tyskarna utrustad med GPS så att vi kom i väg rätt mot Landskrona och Ängelholm och vidare mot Hallandsåsen. Problemen med vägbeskrivningen återkom dock dag 2 efter Trollhättan och in mot Uddevalla. Under ledning av BeGe stannade jag och en mindre grupp många gånger för läsning av vägbeskrivning och kartor samt utfrågning av lokalbefolkningen. Särskilt vägbeskrivningen i Norge under dag 3 och 4 tyckte de flesta var alltför summarisk för att undvika felkörningar. Där gjorde vi således en noggrann utforskning av Oslobornas semesterparadis Tönsberg innan vi ca en timme senare hittade tillbaks till resrutten igen. Jag och några danskar tyckte ibland att BeGe´s utfrågningar blev lite väl många. När BeGe länge frågade ut en ung skön dam med stor hund om vägen till Uddevalla trots att vi hittat en skylt där det stod 9 km Uddevalla misstänkte vi andra skäl bakom utfrågningen och cyklade på. Till BeGe försvar kan dock sägas att han faktiskt ledde oss in på rätta vägar även i mörker och regn på väg till natthärbärge i Skien sent på natten. Andra deltagare blev efter felkörningar desperata och cyklade ut på E18 direkt till Skien – osportsligt, mumlades det i vår lojala grupp på drygt tio svenskar och danskar. Ankomsten kl. 01.15 till Skien ledde till beslut om start kl. 8 morgon därpå i stället för kl. 7 som vid de tidigare övernattningarna.

 

Även den allra sista dryga milen in till Kristiansand och målgång visade sig svår att hitta rätt. När vi därför äntligen kom fram pustade man ut mer av psykisk än fysisk trötthet. Skillnaden var stor mot PBP 2007. För min del förklarades det nog av mängden sömn – på PBP blev det knappt fem timmars sömn på 87 timmar. Nu blev det drygt 12 timmars sömn på 85 timmar. Det var en gigantisk skillnad i upplevd trötthet sista dagen och i mål. Pigg och rask var snarare känslan denna gång. Och då utmärktes sista dagens cykling av de största höjdskillnaderna på hela rutten! Dessutom blev det 1250 km pga. felkörningarna.

 

Cyklister och cyklar

 

Det märktes tydligt att alla var vana vid gruppcykling. Den stora klungan cyklister vid start delades snart in i mindre grupper som växlade i storlek under hand. Ändå fungerade klungkörningen riktigt bra hela vägen.

Helt utanför klungorna hamnade dock en australiensare som cyklade singel-speed och Åsa och Henrik på sin Tandem av märket Cannondale. Vår grupp försökte flera gånger slå följe med Åsa och Henrik. Det blev ett skolexempel på skillnaderna mot tandemcykling. I uppförsbackarna kom vi ikapp Åsa och Henrik och i nerförsbackarna hamnade de långt före oss, ibland nästan en kilometer före. Det var nog första gången som några cyklat detta lopp på tandem.

Medelåldern var hög – precis som på PBP – gissningsvis närmare 50 år. Det var få kvinnliga deltagare, tre från Sverige (Åsa, Annie och Mari), och tre till fem danskor (vi fick ingen deltagarförteckning) – förutom de två olycksaliga norskorna som försvann. Många av danskarna var för övrigt flitiga deltagare på de stora svenska motionsloppen såsom Vätternrundan och Siljan Runt.

Visst fanns det riktiga touringcyklar med pakethållare fram, läderväska och ordentliga stänkskärmar men racercyklar i carbon dominerade. Min ”stålhäst” av märket De Visini, med rak tunn ram hörde till undantagscyklarna.

 

Det var ganska lite strul med cyklarna – bara en punka i den grupp jag följde. Men visst hade det behövts en cykelmek vid övernattningsställena! Då hade nog minst två cyklister sluppit att bryta – en dansk och Girard från Sverige. Dessutom hade antagligen problemet med Åsas och Henriks tandem vid start kunnat undvikas. De fick visserligen tag i en cykelmek i Frederikshavn men hade sluppit vara så nära att bryta loppet redan innan start och den vrålkörning de tvingades till för att sedan komma ikapp. Nästa gång bör nog avgiften höjas med några hundra kronor per deltagare för att garantera att cykelmek och reservdelar finns på plats vid start och övernattningarna.

 

Annat minnesvärt

 

-  Min yngre syster och hennes man som helt oväntat dök upp som hejarklack efter att ha lyckats hitta oss bland Hallands många små asfalterade vägar utan tillgång till våra vägbeskrivningar.

 

- 1500 brummande hojar på en HD-träff i Svenljunga där vi också lunchade. Förutom en grandios HD uppvisning bekräftades det jag ofta erfarit. MC-folk och cyklister utbyter vänliga artigheter när de träffas – ”vi gillar ju alla hojar” var en typisk kommentar.

 

- Marie Inkinens magnifika hantering av sin mobiltelefon under loppet. Inget stopp var för kort för att skicka ett SMS eller svara i telefon – inklusive intervjuer med hemmavarande lokaljournalister eller rapporter från pågående delavsnitt av ”Ride of Hope”. Och ändå ingen tidsfördröjning i cyklandet – till skillnad från en del äldre herrar som ofta stannade för att tömma sin blåsa. Det kallar jag simultanförmåga.

 

- 100 norska kronor för en ”sketen” hamburgare! Jag lyckades hejda min första impuls att hellre svälta än betala detta överpris vid stoppen i Norge. Att äta för lite straffar sig ju alltid på långa lopp. Men att svenska priser lockar både norrmän och danskar blir mer förståeligt med så ”prisvärda” hamburgare.

 

- Börje Ericzons och Gunnar Högbergs förträffliga service med minibuss för sex svenska cyklister både till start i Frederikshavn och från målet i Kristiansand. Börje, kalenderbitaren i allt om idrott, och Gunnar, Sveriges skickligaste(?) ordvrängare, skapade rätta stämningen i bussen till och från loppet.

 

- Naturupplevelserna! Det platta danska landskapet utmed Skagerak, de trollska granskogarna i Hallands gränstrakter mot Småland, den karga naturen i Dalsland, de kuperade norska jordbruket, det karga men frodiga bergslandskapet och fjordarna längre in i Norge ligger kvar i minnet.

 

Köra igen?

 

Ja, kanske, det gick ju lättare än jag hade väntat mig, men fyra år ligger långt fram. Först ska jag ta ställning till Paris-Brest-Paris – 2011 (med audax eller randonné samma år!). Att kroppen ändå var sliten efteråt visade sig genom en förkylning som pågick i tio dagar. I övrigt kändes det riktigt bra i kroppen psykiskt och fysiskt!

 

P.S. Vad man ska ta med sig på ett långlopp är en fråga som man aldrig vill sluta diskutera. Åsa och Henrik har tagit fram en mycket bra ”bruttolista”. Här följer den packlista jag hade. Jag skippade styrväskan. Camelbak var en fullträff för mig – jag drack bättre än tidigare. Många har sagt om långlopp att det som kan skaka loss också skakas loss. Jag förlorade därför en skruvmejsel och ett par solglasögon. Nästa gång ska jag också ha en fast hållare på styret för karta och vägbeskrivning – ett fritt hängande kartfodral var ingen bra lösning. Här är listan:

Sadelväskan:

 

Ramväskan:

 

Camelbak:

 

Flaskställ:

 

Bakfickor:

 

På mig: